Bea Szenfeld inleder sin föreläsning med att visa film på sin senaste visning – en helt vit kollektion med fantastiska kreationer av papper på helt neutrala modeller. Så vet ni vad jag har sysslat med den här sista tiden, säger hon, innan jag sätter igång min heltimmasmonolog! Det skulle egentligen bli 35 plagg, men det blev bara 12. Resten kastade vi när de var 3/4 färdiga. Det är viktigt att vara sig själv trogen, att bara visa sådant som håller standarden i kvalitet, säger Bea. Jag är totalt ointresserad av att kvinnor ska se smala eller vackra ut, jag vill göra roliga saker! Blomsterskägg och tvillingplagg visas på catwalken, ett lejon draperat runt en hals och en mössa som rinner ner på ryggen i form av en björn. Detta är en väska, säger Bea om den gigantiska apan som kramar en av modellerna. Ni vet hur det är, handväskor ska ju vara skrytiga, med loggor och grejer. Och detta är en riktig bestseller, vi har sålt 4 stycken! Hon talar om vikten av rörelse i plaggen, att materialet kommer till liv först när det sitter på kroppen eller hanteras. Hon skickar runt delar av plagg under föreläsningens gång så att alla får känna och beundra det ofantligt tidskrävande hantverket!

Allt hon gör är handgjort i den egna ateljén i Solna. Bea använder inga maskiner eller skickar iväg saker för fabrikation. Istället skär, klipper och bigar de pappret för hand. Annars är det ingen idé, säger hon. Jag är bakåtsträvande på ett nästan otrevligt sätt! Ni känner väl till 10.000-timmars regeln? Man behöver träna så länge innan man blir bra på något, säger Bea.

Hur mottogs då visningen där på Stockholms modevecka? Ja, först var de lite stela, säger Bea, men sen kom det lite skratt. Det är ju så i modebranschen, de vet inte om man skojar med dem eller om det är en trend! Sedan har det blivit en hel del press i och med att Lady Gaga lånat in plagg till hennes musikvideo och även gjort flera beställningar. Har jag träffat Gaga? Nej, jag måste ju sitta i ateljén och klippa blommor och göra björnar dagarna i ända! Men det var häftigt att få känna på musklerna kring en superstjärna, säger Bea. Hennes folk stog utanför ateljén och väntade på att jag skulle göra färdigt, så de kunde sticka direkt till Arlanda och flyga ut för en provning.

Beas barndom i det stängda och ockuperade Polen präglade uppväxten. Med ransoneringar och brist på det mesta insåg hon värdet i att kunna erbjuda ett hantverk för byteshandel. Från sin mormor skräddaren lärde hon sig att alltid vara ordentligt klädd och hon minns sin första modechock som nyinflyttad till Göteborg där hon i början på 80-talet gjorde entré på skolgården i läderkängor, formsydd kappa, ullstrumpbyxor och portfölj i ett hav av pastellfärgade, HM-klädda barn.

Efter att ha sökt 5 gånger till HDK och Konstfack keramik/glas utan att komma in, kom hon in direkt på Textilkonst på HDK. Jag hade varit så fokuserad på keramik och glas att jag inte sett att alla mina saker i lera såg ut som små kuddar eller skor, säger Bea. Efter det läste hon modedesign på Beckmans. Jag har studielån som en överläkare och tjänar som en kassörska, skrattar Bea. Det var på den tiden CSN inte hade någon övre gräns på antal studieår.

Efter ett misslyckat försök att starta eget klädmärke med tillverkning i Tallinn, började hon skapa mer konstnärliga kollektioner och specialprojekt. Det där andra är inte för mig, säger Bea. Det blir tillslut bara logistik och kanske 1% design. Så vill inte jag jobba! Så då måste man vara modig och våga ändra sin approach. Hon tipsar om att söka projektpengar från Konstnärsnämnden och att skissa analogt. Hur fint det än blir på datorn behöver man vara kreativ med hela kroppen. Och för mig funkar det inte att göra tjusiga modeteckningar, det går inte att få fram volymen i pappret och samtidigt visa på detaljerna. Så jag jobbar mycket med collage istället. Hon skickar runt skisser på scenkostymer till Ola Salo. Och fantastiska inbjudningskort. Och baddräkter. Och blommor av toarullar. Och ett litet djur av klippta papperscirklar. Beas låda verkar vara bottenlös!

Efter rungande applåder går publiken ut i vinternatten fyllda av inspiration och jag tror många letar fram saxen när de kommer hem, för att börja klippa lite…